Nära-döden-upplevelse

Den här bloggen hade just en nära-döden-upplevelse, jag har inte skrivit något här på över ett år och tänkte bara logga in för att ta bort hela bloggen. Men något fick mig att tveka just när jag skulle trycka på knappen.

Kanske, kanske kommer jag ändå att skriva lite här emellanåt igen, det kan man aldrig veta. Mitt skrivande har legat i träda mer eller mindre under året som gått, lite dagbok har det blivit med något mer kreativt har jag inte presterat. Men nu har jag precis startat B-kursen av Skapande Svenska på Umeå universitet och varit på första träffen. Full av inspiration känns det som om jag ändå kanske ska vänta med att döda min blogg.

Vi får väl se vad som händer men ett tag till får den leva i alla fall

Jag önskar

att jag hade en liten stuga, ensligt vid en sjö. Eller ännu hellre en liten stuga på en liten ö dit jag kunde åka och leva eremitliv ibland. Då kunde jag skriva och skriva och skriva så mycket jag ville och ingen skulle komma rusande och säga "vablireförmat?" eller "får vi inte mat snart". Nä, i stället kunde jag ta en smörgås i förbifarten om jag blev sugen eller laga riktig mat när jag fastnat i skrivandet.

Men till dess att jag kan förverkliga min önskan håller jag till godo med vårt hem som ligger på landet med både skog och öppen mark runt omkring. Det är ungefär 100 meter till sjön och ibland på sommarnätterna blir himlen andlöst vacker. Medaljens baksida är maten och maten och maten, jag hatar att laga mat, speciellt när jag precis kommit igång med en bra historia.

Men jag älskar mina matfriare ändå, dom är ju mina.

När blir man författare?

Jag bara undrar, när blir man egentligen författare. Är det när man blivit utgiven? Räknas egenutgivna böcker dit? Eller är det när man skriver målmedvetet för att få till en bok eller en diktsamling?

Jag har surfat på nätet och kollat och hittar inget svar på min fråga, bara en massa tyckande och det är väl okej det också, att tycka alltså. Men frågan kvarstår ju. När är man författare?

Författare eller inte men nu är kursen i Skapande Svenska A slut. Så här står det i kursplanen:

Förväntade studieresultat.

Efter genomgången kurs har studenten

-utvecklat sitt eget skrivande

-övat upp sin förmåga att hantera och kritiskt värdera valda genrer, eman och tekniker samt

-tillägnat sig förståelse för hur det egna skrivandet fungerar i mötet med läsare.

Allt det här har jag faktiskt lärt mig, faktum är att den här kursen har gett mig så ofantligt mycket mer. Bland annat nya vänner som också skriver och det behöver man. Dessutom har det gett mig en ny säkerhet i mitt skrivande, jag vet vad jag måste jobba mer med och utveckla. Jag vet också vad jag är bra på och framför allt. Jag skäms inte längre för det jag skriver.

Det sista har alltid varit mitt stora problem, jag har skrivit i hela mitt liv men jag har inget av mina skrivna alster kvar för jag har skämts för dem och kastat dem. Min inneboende kritiker har varit övernitisk och alltid lyckats med att få mig osäker på min förmåga. Nu känner jag att jag har kontroll på min självkritik och låter den inte växa mig över huvudet. Dessutom vågar jag låta andra läsa mina texter, det är ju det hela kursen har gått ut på. Att skriva texter som sedan lämnats ut till kurskamraterna för att man ska få konsturktiv kritik.

De första textseminariet var hemskt, jag var supernervös för att andra hade läst min text, jag var supernervös för att behöva tala om  vad jag tyckte om någon annans text och jag var supernervös för att behöva prata inför gruppen. Nu känns det helt annorlunda och jag känner att jag vet bättre vad jag talar om när jag ska granska någon annans text. Förut såg jag bara språkfelen och lät dem överskugga helheten, nu ser jag visserligen också språkfelen men jag kan bortse från dem för att se textens uppbyggnad och om den fungerar som det är tänkt eller om man kan förbättra den på något sätt.

Det sista vi gjorde på kursen var ett enskilt samtal med handledare och efter det är jag verkligen peppad att fortsätta skriva. Mitt självförtroende stärktes och jag fick dessutom en hel del handfasta råd om hur jag ska gå vidare och utveckla mitt skrivande. Jag tackar min lyckliga stjärna och SannaMarie att jag fick infallet att söka till kursen. Det var hennes beskrivning av sina studier i Litteraturvetenskap som fick mig att bli sugen på att göra något mer konstruktivt. Det ångrar jag inte.

Snart slut

Nu är kursen i Skapande svenska snart slut och jag känner att jag lärt mig mycket på den. Vi har jobbat mycket med att ge respons på varandras texter och i början var det svårt. Det var svårt att våga ta plats och stå för sina åsikter, det var till och med svårt att ha åsikter. Till en början såg jag bara språkfelen och det kan väl vara bra att veta men konstruktiv kritik i själva skrivandet är en helt annan sak. Att kunna se vilka kvaliteter en text har och inte bara säga att den är bra utan också motivera vad som är bra och vad som är mindre bra. Vad som fungerar rent berättartekniskt och varför.

Inte tror jag för ett ögonblick att jag är fullärd men jag är i alla fall en bit på väg att förstå. Det har varit oerhört stimulerande men också ganska pressande ibland. Just att skriva "på befallning" om ett ämne som inte säger mig något har jag alltid haft lite svårt för, men jag har upptäckt att det finns strategier för det också. Nu skulle jag ju helst vilja läsa B-kursen till hösten men det går inte, den börjar inte förrän hösten 2011 så det gäller att tåla sig till dess.

Vi fick ett råd av vår handledare att börja fundera och förbereda en längre text som vi ska arbeta med på B-kursen så det ska jag nog göra. Jag har ju ett projekt i bakhuvudet som har legat och grott i flera år nu, kanske det vore en bra ide att göra verklighet av det.

Hur det nu än blir så har det varit roligt och det känns vemodigt att det är sista gången vi träffas nästa helg. Kanske bloggen återuppstår igen nu när jag har lite mer tid över, man vet aldrig:)

Stillhet

Här har det varit stillhet länge nu, jag tvärtappade lusten att skriva utmaningar och då blev också bloggen eftersatt. Mina sista inlägg här tror jag handlade om att söka in på universitetet vilket jag ju gjorde och kom in på kursen jag sökt. Mitt inträdesprov var en redigerad skrivutmaning. Den utmaning som började leva ett eget liv strax efter första raden och bredde ut sig över hur många sidor som helst.

Nu har jag ju hunnit avverka en hel termin av kursen och börjat på nästa och jag tycker att det är helt underbart. Svårt men kul och trevligt att träffa nya människor på månadssammankomsterna. Jag hade en svacka strax före jul då jag kände mig helt slut och funderade på att lägga ner hela kursprojektet men nu när jag ändå bestämde mig för att åka iväg på januarifträffen känns det roligt igen.

Jag var rädd att inspirationen skulle avta i och med att vi skulle ha fastställda ämnen för våra uppsatser men det har snarare varit tvärt om. Dessutom är det bra att få konstruktiv kritik för sina skrivna alster, att få veta vad som är bra/mindre bra och varför. På det utvecklas man en hel del. Textkritik är ju inte bara att säga vad man tycker utan också varför man tycker det och gärna också peka på hur man kan utveckla och förbättra en text.

Texter ska mötas med respekt

Umaning 183 - 2 juli. Skriv om en skattkista full med minnen

Min skattkista brukar jag ta fram när vädret är grått och livet trist, det är ju då den behövs som bäst. Jag öppnar försiktigt locket och bländas av minnenas glans, ju äldre minnen ju mer glans och de som skiner vackrast är barndomsminnena.

Ett oändligt antal sommardagar med sol och blomsterängar där vi plockade buketter med smörboll, förgätmigej och många andra sorter som jag inte minns namnet på. Sedan gick vi till farmor Larsson och farmor Sjögren med var sin bukett, i utbyte fick vi saft och kakor. Vita vinterdagar när vi fick varm choklad och ostsmörgås efter en hel dag i pulkabacken. En lång räcka jular med storkalas och pirrande förväntan inför julklappsutdelningen. Härliga sommardagar på stranden med bad och fika när vi äntligen hade övertalat någon vuxen att följa med.

Där finns så mycket vackert i min kista, det är bara att välja och vraka och drömma sig bort. Guldkantade barndomsminnen trängs med glittrande tonårsförälskelser, jag flyttar försiktigt på en tonårsdröm och hittar en författardröm som fortfarande glänser lite men är lite tilltufsad i kanterna. Under den ligger en urblekt teaterdröm som jag tar upp och försiktigt vecklar ut, den är skör som ett torkat rosenblad och jag ser mig själv i skolans teateruppsättningar. Nervös, skräckslagen och förväntansfull. Jag tittar en stund och lägger sedan försiktigt ner den bland de andra drömmarna och stänger kistan för denna gång. Nu känns dagen plötsligt mycket ljusare och lättare att ta sig an.

Jag skjuter in min kista under sängen och går ut för att leva i nuet bland rosor och törnen, glädjeämnen och sorger och vet att alla mina drömmar och upplevelser läggs i min kista. Färdiga att ta fram närhelst jag behöver. Det enda som krävs är att njuta av nuet och leva fullt ut.

Midsommarafton

Nu är det äntligen midsommar, som vi har längtat denna kalla försommar.
Solen sken och himlen var blå, ett tag, nu hopas mörka moln över oss och de små blå himlafläckarna blir mindre och mindre.

Den ljumma brisen har bytts ut mot en vind från ishavet och firandet får förläggas inomhus i år också.
Men vad gör väl det när man har familj och vänner omkring sig, när humöret är på topp och vi slipper hoppa som grodor runt midsommarstången.
Grodhoppartiden är tack och lov förbi sen ett antal år tillbaka och vi kan inrikta oss på att grilla vårt härligt kryddade kött, sitta runt bordet och småprata och småäta i timmar och bara njuta. Det är midsommar för mig.